Mormor fyller år idag(eller igår, eftersom kl är efter tolv). Jag skulle ringa och gratta henne i vanlig ordning, men när jag ringer så går det fram alldeles för många signaler och hinner bli lite fundersam varför dom inte är hemma. Men efter ett bra tag så svarar morfar i nattmössan. Han lät sträng på rösten och berättade att mormor låg på sjukhuset, men sa inte så mycket mer...
Jag ringde till mamma, som frågade om hon kunde ringa upp på en stund, jag sa NEJ! Blev så himla orolig för mormor så jag var tvungen att få veta direkt. Det visade sej att hon hade varit "magsjuk" och dom misstänkte att det var blindtarmen... Men hon ligger ju under uppsikt på lasarettet så det borde inte vara något att oroa sej för. Jag är ändå rädd, lilla mormor, på födelsedagen å allt. Ska åka och hälsa på hon imorgon när jag är klar med skolan.
FANFANFAN! Jag gråter a-l-d-r-i-g, men senaste två veckorna har tårarna bara forssat(lätt överdrift). Diverse karla-bekymmer och nu det här med mormor. Alltså jag vet inte, men något fel måste det ju vara på mej, obviously! Inom loppet av ett år har jag blivit dissad av tre killar som jag brytt mej mycket om. Är jag inte flickvänsmaterial eller what's the problem? Jag försöker förstå, men tyvärr så gör jag det i ensamhet genom att grubbla och inte genom att ta upp det med den berörda personen. Jag borde bli bättre på den fronten (det säger jag alltid, men det blir aldrig någon skillnad).
Jag borde nog definitivt inte skriva om sånna här saker här. Men det är mitt i natten och jag har ingen att ventilera min sorg med, därför tog jag till bloggen. Dåligt? Ja, kanske, det lär visa sej.
Hur ska jag runda av... det går inte... skulle kunna fortsätta skriva hela natten lång, men vissa saker är inte till för att bli sagda och i synnerhet inte här. Det här få duga helt enkelt:
Puss på er!
