Zandra med Zäta

Blir ett kort inlägg idag. Är bara tvungen att skriva av mej lite.

Igår på träningen blev jag utstirrad. Det tillhör iofs vanligheterna, men igår var det enormt. En tjej stod och glodde så man trodde att ögonen skulle trilla ut ur huvudet på henne. Hon hämtade sin mamma och pekade på vad det var som var så intressant. Så kom mamman och stirrade lika mycket hon.

Det är okej när ungar kollar, för dom vet inte bättre, men när vuxna gör det blir man irriterad och tappar snabbt tålamodet. Dessutom så kunde mamman ha tagit bort ungen i det här fallet och förklarat för ungen att alla inte ser likadana ut, och det finns dom med handikapp, men dom är lika mycket värda för det. osv osv. Bara för att jag har ett ben som ser konstigt ut så vill inte jag bli utstirrad som en apa i en bur, hade jag velat det, så hade jag satt mej där.

Vad som gjorde mej mest irriterad idag på träningen var att mina kära tränare tydligen tyckte att det var helt okej att hon stirrade och att hennes mamma inte gjorde något åt saken. ''Du får ju bita ihop'' och ''lite får du ju tåla'' fick man höra. Men nej!! Någonstans måste jag få sätta min gräns och dom har absolut ingenting att säga om saken för dom vet inte hur det känns att ständigt ha blickar på sej så fort man tar av sej protesen.

Oftast försöker jag att ignorera folks blickar, men efter att ha levt med detta i 7år så har jag rätt att tappa kontrollen ibland, det har vi alla som har någon typ av synligt handikapp. Jag tycker att dom som inte vet någonting om situationen ska inte heller yttra sej. Det är okej att fråga, men man kan inte komma och säga att jag ska göra ''si och så'' när sånna här situationer uppstår, för det är enbart jag som avgör hur jag ska reagera på en sådan sak.

FÖRSTÅ!!!