Zandra med Zäta

Jag såg fram emot helgen, framför allt lördag, dels för att vila upp mej lite och dels för att jag var bjuden på surströmmingsfest. Farfar hade bjudit in hela byn samt familjen, så det skulle bli årets kalas. Jag gillar inte surströmming, eller jag har iofs aldrig smakat, men det borde ju smaka som det luktar eller hur? Alltså smakar det nog skit! Jag äter med näsan, det som inte luktar gott är inte heller gott. Men festen kändes ändå kul på nå vis. Happ, men nu är det inställt. Tråk.

 

Anledning: Farmor är dålig och stackars farfar blir så orolig, så därför ställde han in allt till hon blir bra igen. Farmor trillade för några veckor sedan och fick en hjärnskakning och det där verkar som inte vilja ge med sej. Hon gjort en mindre operation pga detta, men inte ens det verkar hjälpa. Åååå, min farmor <3

 

Och min Mormor då... hon är OCKSÅ sjuk. Jag som trodde mina mor- och farföräldrar skulle leva för evigt, men åldern verkar komma ikapp dem alla. Jag vill inte det. Jag vill alltid ha dom! Mormor har legat inne för inflammerad blindtarm, två gånger tidigare. Det här är tammetusan tredje gången! Varför inte operera kan man ju verkligen fråga sej? Troligtvis för att hon är gammal, svagt hjärta kanske? 

Jag har nog aldrig riktigt varit med om att någon nära har varit svårt sjuk. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Brorsorna och mina föräldrar verkar inte alls reagera lika starkt som jag. Jag kommer så väl ihåg på mormors födelsedag när jag ringde och skulle gratta henne, också får jag veta att hon är på sjukhus, (visste inte anledningen då) då brast det för mej. Medans alla andra verkade inte ett dugg oroliga. Kanske är det så att resterande i min familj har faktiskt haft en anhörig som varit svårt sjuk, Jag, så dom vet vad det innebär, dom har hopp som dom har fått träna in, kanske? Vad vet jag. Men jag har aldrig fått uppleva det från anhörigsidan. Jag HAR hopp, men jag blir lätt orolig.

Känslosam såhär på torsdagkvällen. Men jag tänker avsluta såhär: Både farmor och mormor SKA bli bra! Och det blir dom, jag vet det. Kan bara inte hjälpa att känna klumpen i halsen...

Puss på er!