Zandra med Zäta

Hur man ser ut är väldigt centralt i dagens samhälle och levnadsstilen är mycket riktat till kostvanor och träningsvanor. Fetma är ett väldigt debatterat ord och förknippat med stor risk. Men det nämns sällan hur det är att vara smal, ohälsosamt smal...

 

Jag har under hela min uppväxt fått höra: Herregud vad smal du är, får du ingen mat hemma och äter du ingenting jänta. Jag var väldigt kräsen som liten och åt väldigt lite, jag tyckte helt enkelt inte om mat och hade en osund relation till mat över huvud taget. Jag får den känslan av att i allmänhet så tror folk att det är lätt att vara smal, att det är något man är nöjd med osv. Men det folk inte tänker på är att på samma sätt som överviktiga har problem att gå ner i vikt, så kan dem som ligger på gränsen till underviktiga ha problem att gå upp i vikt.

Under tiden jag tränade som mest åt jag nå kopiösa mängder med mat, dels för att jag behövde täcka mitt näringsbehov, men dels för att jag ville gå upp i vikt för att kunna bygga mer muskler. Men hur mycket jag än åt så gick jag inte upp i vikt, jag lyckades ändå förbruka alla kallorier. Hur konstigt det än kan låta för alla som har det motsatta problemet, så har det varit tufft. Jag menar, jag tänker lika dant när det gäller övervikt, hur svårt kan det vara att gå ner i vikt liksom? ät mindre bara. 

Idag är jag inte FÖR smal, men jag ligger fortfarande under vad som anses vara normalviktig. Jag har även inga problem med kosten idag, utan äter nästan allt och jag är nöjd med min vikt. Men det som förbryllar mej är hur orden fet, tjock och kraftig kan vara så tabu-belagda medans det tydligen är helt okej att slänga ur sej kommentarer som jag fick höra när jag var liten. Jag vet inte hur det känns att bli kallad tjock, men jag vet hur det känns att få spydiga kommentarer om någonting man inte rår för. För i grund och botten är det samma problem, en osund relation till mat, sen tror jag att ingenting är lättare än det andra. 

Puss på er!